Vi hade prov om celler och celler och DNA-trådar. Det är svindlande att tänka att alla små saker inuti bestämmer över så mycket.

Ibland kan jag känna en rädsla av att vara bland människor.  Den kommer oftast smygande när jag börjar tänka allt för  mycket på hur jag ska prata, titta, blunda, skratta. Hur jag ska hålla mina händer, om jag ska vicka foten i takt till musiken eller lägga huvudet på sned för att se funderande ut.

Då brukar det kännas skönt att gå till en plats med hav och vågor eller stenar och träd.  Saker som inte tittar tillbaka eller tänker eller skrattar. Som bara är.