Kulturkickar
Alltså, det här med bloggandet går visst inte så bra. Att läsa vad andra skriver är väldigt inspirerande, men inspirationen försvinner ungefär samtidigt som sidan med ett nytt tomt inlägg dyker upp på datorn. Men kanske, möjligtvis, kommer jag ändå få lite lust att skriva om vad som händer. Fast var beredd på att det blir obetydligheter. Inga nobelmiddagar eller fancy klänningar i sikte alltså.
Men med den otroligt inspirerande rubriken ska jag nu berätta för dig om en rolig teater och om tecknade serier. Så lyssna noga.
Till scenen på Flora kom igår teatergruppen 123 Schtunk. Som tre clowner framförde skådespelarna William Shakespears tragedi Kung Lear.
Till scenen på Flora kom igår teatergruppen 123 Schtunk. Som tre clowner framförde skådespelarna William Shakespears tragedi Kung Lear.
Och trots hemska dösfall och otrohetsaffärer fick man ont i magen av skratt. Det var galet och roligt och alldeles knasigt, på ett väldigt bra sätt!
Idag har jag sträckläst Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla.
Och nu ångrar jag mig djupt att jag inte såg den som teateruppsättning i Malmö, där den spelades i vintras. För serierna, som handlar om kärlek och relationer och makt, är fantastiskt bra och Liv Strömquist lyckas vända och vrida på sånt som man tar för givet. Det handlar om kvinnorollen och mansrollen, om kärlekstörstande och låg självkänsla, men utan att bli sådär tungt utan på ett roligt sätt.
Idag har jag sträckläst Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla.

Första sidan av Prins Charles känsla, bild från bloggen Allemanskunskap.
Nostalgi

I min bokhylla finns en bok som heter Nostalgiboken. Jag köpte den för ett presentkort just när jag började bli tokig i 60- och 70-talet. Efteråt har jag kommit på att den var lite lillgammalt av en trettonåring att köpa en nostalgibok

eftersom man som trettonåring på 2000-talet inte har så mycket att bli nostalgisk över när det gäller plåtleksaker och trätofflor

Men det finns fina bilder

och dessutom något som faktiskt framkallar lite nostalgi trots allt. Som nyckelknippor av blåa plastband.
Nostalgiboken av Annica Triberg och Eva Kallhed, foto Albert Håkansson
Mumindalen

På biblioteket lånade jag en bok på spanska om Snusmumriken, lilla My och Knyttet. Med spanska texten i ena handen och den svenska i den andra försöker jag att inte tjuvtitta allt för mycket. Först nu förstår jag vilka fantastiska berättelser Tove Jansson har skrivit. Jag slukas upp av orden och beskrivningarna av skogen och bergen och våren.
Imorgon ska vi ha maskerad och jag tänkte vara lilla My med en knut mitt på huvudet, snörkängor och en mörkgrön rosett av filt som jag sydde idag.
Glad söndagskväll!
Boktjuven

Liesel Meminger kommer som fosterbarn till Rosa och Hans Hubermann. Hitler har tagit makten i Tyskland och i den stora världen rasar kriget. Paret Hubermann är varmhjärtade människor och protesterar i tysthet mot det fruktansvärda som pågår. När juden Max en kväll knackar på dörren, släpper Hans och Rosa in honom och låter honom bo i deras källare. Liksom Liesel älskar Max böcker och ord.
Det är en vacker berättelse om en dragspelande pappa, drömmar, bokstölder, vänskap, sorg och kärlek. Döden är berättare och orden och meningarna är som små konstverk. Boktjuven är en av de bästa böcker jag har läst!
kärleksbrev
