Det gör inte lika ont som förut. Men ibland sticker det till av hopplöshet när jag blir påmind om någon liten bit av oss och då känns det så sorgligt. Att det blev som det blev.

 

Det är jobbigt att känna sig beroende av en annan människa, men jag har bestämt mig för att det snart ska gå över. Just nu och ett litet tag till är det bara ett litet vimmel av känslor som måste kännas först innan de försvinner.

 

Under tiden är min bästa medicin vänner och musik. Som Regina Spektors alldeles fantastiska How till exempel!