Min granne var nittofyra år. Varje vår klättrade han upp i sin traktor för att så på sina åkrar. Han hade röda äppelkinder och ett plommonträd i trädgården. Och han hade en särbo. Ibland när han var hos henne, eller när han åkte för att hälsa på något av sina många barn eller barnbarn fick vi mata hans katter. Hälla upp vatten och kattmat i små glassburkar.

Stolen är hans stol och stallet är hans stall. Han gick bort i våras efter att sakta ha tynat bort. Men när han levde var han minsann en krutgubbe av allra bästa slag. Det är synd att man allt för ofta inser att något kan försvinna först när det redan är försvunnet.

Home- Edward Sharpe & The Magnetic Zeros